Nyårsbrev 2012

Nyårsbrev 2012 från ”Ge det vidare”

Den första nyhet som nådde våra öron på årets första dag var nyheten om ett stort ras, ett lerskred, i Trondheim. På ett ögonblick förvandlades hem och trygghet till fasa och tragedi, ingenting blir längre som förut för de drabbade. Vi känner igen situationen, nyheter om ras har vi hört många gånger från många länder.

Också annat än sluttningar och snö kan rasa; börsen, förhoppningar, trygghet. I höstas mötte vi ungdomar för vilka det mesta i livet hade rasat. Vi satt i en kyrka, långt från allfarvägen, i en lantlig avkrok i Tanzania. Det var inskrivning av dem som lämnat in ansökan om att få börja på vår skola i januari 2012. Cirka 50 ungdomar var där förutom prästen och några evangelister från avlägsna församlingar. Kyrkans representanter är med för att garantera sanningshalten i berättelserna. Åtminstone tre ungdomar delade följande erfarenhet: Mamma blev sjuk och pappa sålde marken för att betala sjukhus-räkningen. Sedan hade mamma dött och då fanns varken shamba, odlingsmark, eller mamma. Pappa hade gett sig iväg för att söka utkomst någon annanstans och barnen fick bo hos någon släkting eller mormor/farmor. Förutom dessa femtio ungdomar ansökte ytterligare närmare 150 till vårens intagning på skolan som ”Ge det vidare” stöder.  Tolv flickor och tio pojkar av dem börjar på vår skola ICCO den 18 januari.

I mars 2011 åkte Magnus Wångblad och vi till Ilemera för att bygget av den nya matsalen och köket skulle påbörjas. Magnus hade ritat, grunden var påbörjad av en lokal byggare, och nu skulle viktiga instruktioner och tolkningar av ritningen ske. Det måste sägas att det finns en inbyggd svårighet då arkitekten talar engelska förutom svenska och byggaren talar swahili, fast inte så god swahili som kihaya som är det språk som man talar egentligen i denna del av landet. Swahili lär man sig i skolan för att det är riksspråket som alla 120 stammarna förstår om man gått i skolan, och det språk som används officiellt och i tidningar och media osv. Magnus fick säga till Per-Olof hur ritningen skulle tolkas och Per-Olof översatte till swahili. Berit Ek, som befann sig på Ilemera under tre månader på våren, fick inkallas ibland för att översätta till kihaya. Grunden var som sagt lagd då vi kom, men den fick mätas och mätas. Det måste tillstås att det var lite snedbyggt, och hade väggarna byggts på den grunden hade allt blivit väldigt fel. Nu rättades emellertid detta till och vi tre återvände till Sverige, nöjda med att Berit Ek fanns kvar ytterligare en dryg månad.

I början av november var vi tillbaka på Ilemera och nu var också Magnus fru Carin med. Matsalen var färdigbyggd och förväntan var stor. Det är en mycket fin byggnad, som rönt stor uppskattning av alla besökare där nere. Den har lite annorlunda arkitektur jämfört med andra byggnader och har flera barassor, verandor, under tak. Dessa är uppskattade för de skyddar både mot sol och regn.

Ja, byggnaden var mycket fin, men vår duktige byggare hade nog glömt vattenpasset när han reste väggarna och gjöt golven. Alla golv lutade betänkligt. Så när elevernas avslutningsfest var över, och alla gäster återvänt hem liksom alla elever, efter två år på skolan, ja, då fick matsalsgolvet huggas upp och vi hoppas nu att det är något rakare.
Detta var förstås väldigt svårsmält för oss som kom farande från Sverige, men vi får ta det med jämnmod.

Köket hade man inte hunnit färdigställa, det kommer att ske under våren. Vedspisen, som byggts inomhus med hög skorsten för att spara ved och förhindra att kokerskan står böjd i rök hela dagen, har ännu inte kunnat tas bruk. Skorstenspipan hade byggts för bred och draget blev så kraftigt att elden blåstes ut i främsta delen av spisen, så bara det inre av de två hålen för sufurian, kokgrytan, kunde användas. Ett hål skall knackas upp på skorstenen och ett spjäll skall sättas in för att råda bot på detta.

Men det mesta är bra! Matsalens alla fina och välgjorda bord är tillverkade av eleverna som också hade gjort fyra var av stolarna. Modellen var också helt ny. Vi har haft med oss bilder på olika stolmodeller som inspiration, och man hade grunnat och sedan valt ut den man tyckte var allra finast. Och de blev verkligen fina. Pojkarna på skolan hade också varit med och hjälpt till på bygget. En mycket användbar och nyttig erfarenhet för dem då de nu har återvänt till sina byar. Gamla elever, som etablerat sig som snickare, kom också och hjälpte till. Några gjorde dagsverken, några stannade en hel månad. Innertaken spikades upp av en gammal elev. Det var hans tack för allt han fått lära sig på ICCO, sade han. Det blev en glädjefylld tid för lärarna och gamla elever som möttes, och de som fortfarande gick kvar på skolan fick lärdom och några äldre ungdomar att se upp till.
Några av dörrarna tillverkades av gamla elever utifrån nya kunskaper och erfarenheter som de skaffat sig. Vi har sett ytterdörrar ute i byarna som verkligen är skickligt och vackert gjorda och som våra gamla elever tillverkat. ICCO-snickare har gott anseende i byarna!

Att se allt som flickorna hunnit lära sig på knappt två år är också imponerande. När de kommer har de aldrig hållit i en nål. Då de slutar kan de brodera, sticka, virka och sy kläder på symaskin, förutom att de lärt sig att göra afrikanskt hantverk som att fläta väskor och mattor av gräs och göra lite smycken av pärlor. Mönster till de olika virkade dukarna och t.ex koftor med mönster får man komma ihåg i huvudet, en del korsstygnsmönster ritas i ett räknehäfte. Det var intressant att titta i ett kvarglömt anteckningshäfte. Prisca undervisar i många ämnen förutom sömnad, t.ex hälsovård och matlagning, och flickorna får anteckna. Flera häften hinner de med. Så bra för dem som ofta har en knagglig skolgång, att också få träna läsning och skrivning på ICCO.

Det blev alltså två resor 2011. I november var orsaken invigning av matsalen, men också examen för eleverna, samt inskrivning av nya elever och elevbesök hos gamla elever.

Julius gick ut 2007. Han var nu öppen och gladlynt ung yrkesman och familjefar och tog emot oss med fast handslag och entusiasm. Han tackade för utbildning och verktyg. Han försörjer en ung hustru och sitt lilla spädbarn förutom sina fyra små syskon. Ännu har han inte haft råd att bygga något nytt hus. Hans lilla familj bor i ett gammalt lerhus. Strax bredvid bor de fyra syskonen ensamma i farfaderns gamla hus. Julius mål är att bygga ett hus där alla får plats. Han har mycket omsorg om sina syskon.  Vi fick t.ex. höra att han gifte sig då han hittade en duktig flicka som syskonen tyckte om. Hon får ju också mycket arbete med att ta hand om denna stora familj. Då det inte finns tillräckligt med arbete i byn tar sig Julius ett par kilometer bort till en by vid Viktoriasjöns strand där han får jobb.

Dorice bor i samma by. Hon bor i ett hus som hennes ensamstående mamma en gång fick genom  biskopen Bengt Sundklers fond för ensamstående kvinnor. Mamma är nu död, och Dorice tar hand om sina sex yngre syskon förutom sina årsgamla tvillingar! Dorice träffade en man och blev ganska snart med barn efter examen. Barnafadern kommer och hälsar på under sina lov. Han läser på universitet fick vi veta. Dorice lär också en syster att sy för att hjälpa upp inkomsterna i framtiden.

Skickligast av alla är Philiphina. Vi berättade om henne ett annat år. Hon har utvecklats ännu mer och är också affärsmässigt sinnad. Det var så fantastiskt roligt att komma och besöka henne och höra om alla hennes framtidsplaner. Hon har nu också ett barn och håller t.ex. på att bygga ett hus. Allteftersom pengar kommer in av sömnaden, köper hon tegel och plåt. Hon hade satt upp ett par meter hängrännor på sitt gamla hus, det är inte alls så vanligt tyvärr, och där dessa slutade stod färgglada stora plastbaljor på marken. Philiphina syr också rasande fort och är en skicklig, noggrann och eftersökt sömmerska. Tyvärr tillhör hon den gruppen som fick symaskin inköpt i Tanzania, vilken är en dålig maskin som ger problem hela tiden, och hon får lägga mycket pengar på reparationer. Dessutom missar hon sömnadsuppdrag. När vi hör detta, inser vi värdet av alla insamlade rejäla trampsymaskiner som skänks till oss, och som vi packar och skickar i container. Att samla verktyg och symaskiner är otroligt viktigt, och något som vi verkligen måste fortsätta med.

Det är gott att se att skolan gör skillnad. Man ges möjligheter till ett gott liv. Våra elever har framgångar som snickare och sömmerskor. Det värmer hjärtat.

2012 blir det bara ett besök på skolan för vår del. De pengar vi samlar in till skolan går till skolan. Våra resor betalar vi själva och det blir dyrt med fler än ett besök. Vi har fått höja lönerna 20 %. De gamla lönerna har inte hängt med i löneutvecklingen. Det beror inte på någon snålhet från föreningen. Vi har alltid betalat de löner som begärts. Våra två lärare som cyklar långt till skolan varje dag kommer att få lätta motorcyklar. Ibland inträffar händelser, som t.ex. att någon elev blir sjuk nattetid och lärarna kallas in. Det känns gott och riktigt att underlätta tillsynen av eleverna, liksom att våra lärare skall kunna ta sig fram lätt och snabbt.

Summa summarum. Pengar går åt och vi är tacksamma för alla goda vänner och gåvogivare som hjälper oss att driva denna skola.

 

Januari 2012

Barbro & Per-Olof Olsson, Hunnebostrand

Bankgiro för ”Ge det vidare” 5957-9359. Kontonummer i SEB 5144 10 020 65

Comments are closed.