Lön för mödan

Vad är det som gör att en del människor bryr sig och andra inte? Hur blir man en engagerad människa? Vilken sorts människor kommer mina barn att bli som vuxna? Just nu är de 11 och 13 år. Vi är med och samlar in pengar till skolan i Ilemera via Olaus Petri församling. Men hur ska barnen se sambandet? Med de frågorna reste vi som familj till Tanzania för att fira jul och nyår 2012-13. En vecka safari med besök i Serengeti nationalpark, en veckas bad på Zanzibar och däremellan en vecka i Bukoba och Ilemera för att fira jul och besöka biståndsprojekt, bl a snickar- och sömmerskeskolan. Min tro är att möte med verkligheten skapar engagemang. Läs gärna om vår juldag från resedagboken:

”På juldagen, efter gudstjänsten, tar Geofrey med oss på en rundtur där vi får besöka fyra tidigare elever. Det blir oförglömliga möten. Kontrasten mellan det liv man hade och det som blivit var påtaglig. Vi mötte unga människor som med stolthet och rak rygg berättade om sina liv och vad utbildningen inneburit. Alla hade mer jobb än de hann med och försörjde flera i sin omgivning.

Först mötte vi Doris Anatori, en kvinna i tjugoårsåldern. Hon var sömmerska. När hennes pappa dog gifte hennes mamma om sig men kunde inte ta med sig sina tidigare barn in i det nya äktenskapet. Doris fick ensam ta hand om sina småsyskon. Hon fick nu chansen att utbilda sig till sömmerska. Utbildningen tog två år. Det var kämpigt att både läsa och ha ansvar för småsyskon. Nu, några år senare,  har hon ett eget hus, har finansierat sina syskons skolgång, gift sig och fått två egna barn. Hon berättade att det första hon gjorde när hon var klar med utbildningen var att lära sina småsyskon grunderna i sömnad. På så sätt kunde de turas om att sy, klippa till tyg och laga mat. Symaskinen skulle vara i gång alla ljusa timmar. Vilken stark kvinna. Vilken stolthet och värdighet. Så här ser bra bistånd ut, tänker jag.

På skumpiga stigar åkte vi nu vidare till Viani Tuombe. Han är snickare och bor mitt inne i en skog av bananplanteringar där det myllrade av stigar åt alla håll. Vi fick träffa hans stora familj. Pappan är död och mamman handikappad. Under vår träff kom allt fler till huset och han visade hur många han försörjde och hjälpte till skolgång. Mamman visade stolt kryckorna sonen köpt som gjorde att hon efter många år nu kunde gå igen. Viani var ingen stor man kroppligt men stoltheten över att kunna försörja sig själv och sin släkt gjorde honom till en jätte. Kunderna som ville få hans möbler stod i kö; det saknades inte jobb och de bevisade också hans duglighet. Avvinkade av många reste vi vidare med rektor Geofrey.

Tredje hembesöket blev hos Odetha Firmoni. På vägen till henne passerade vi genom en liten by där man firade en stor julfest. Svansen av barn som följde dessa oväntade vita gäster blev lång. Efter en lång promenad bland bananplantor kom vill Odethas hus. Hon är en ung sömmerska. Båda hennes föräldrar dog i aids. Över huvud taget är det så att alla elever som gått på skolan har förlorat en eller båda av sina föräldrar. Stolt visar hon upp sin symaskin. Vid hennes sida står hennes lärling. Odetha försörjer en förlamad moster och en blind mormor. Hon berättar att hon nu fått råd att köpa sina första två getter. 

 

Skymningen kommer, snart kommer det att vara helt svart, men vi ska möta en elev till innan vi återvänder till skolan. Efter ett antal kilometrar på okända vägar kommer vi fram till Edwin Edwards hus som jag blir förälskad i vid första anblicken. Ett sådant hus skulle jag vilja kunna bygga. Han har byggt det själv. Litet, men välgjort och stilfullt. Här bor Edwin med fru och två barn. Han berättar om varje sak han fått råd att köpa sedan han blev klar: grytorna, sängkläderna, kläderna. Allt han har kommer ur hans händers arbete. En man med rak rygg och en kunskap som ingen kan ta ifrån honom. Den som har en utbildning kan bli tillfälligt ruinerad men han kan aldrig bli fattig.

Glada och fyllda med hopp för mänskligheten styrde vi kosan mot skolan. Fyra människoöden hade vi fått dela. Fyra upprättade människor som i sin tur gjorde skillnad för många. Detta är ett sätt att ge bistånd som bygger ett land. Alla var tacksamma men ingen var krypande i sin attityd. Vi mötes som likvärdiga trots de stora skillnaderna. Sådant är evangeliet.”

Nu är vi åter i Sverige. Kanske kommer vi aldrig åter till Tanzania, men varje peng vi ger har nu ett ansikte. Så föds solidaritet.

 

Björn, Åsa, Rebecka och Sofia Helgesson,
Olaus Petri församling, Örebro